Fishyy ;

Jag är tom, tom som en ballong, Jag känner varken sorg eller glädje, likgiltlig..
Det finns så mycket sjukt i världen, att människor inte kan förstå att de dem gör sårar? Att de dem säger sårar? .. Varför skall det vara så in i helvette svårt att bara knipa käft om saker? Allt vill man fasiken inte veta.
Männskligheten är ett virus, lär er det.

Jag är så.. Borta? .. Det känns inte som att jag är närvarande i samhället..Jag hänger inte alls med på vad som händer i skolan, jag känner mig så fruktans värt efterbliven, jag gräver ner mig i mina egna sorger, Jag lever i en glaskupa, en glaskupa av stål..
jag varken hör eller ser någonting som händer, jag är okontaktbar..jag får inget grepp om världen längre..
men samtidigt som jag Rasar neråt, så känns det som att jag börjar må bättre på något jävligt konstigt vis, det kan jag inte förklara,
Ibland känns det som att jag konkar runt på en 80 kilos tung sten som aldrig någonsin blir lättare att konka på, och ibland känns det som att jag flyger som en liten ängel..Varför?..

Förlåt om detta är deprimerande att läsa men.. jag måste verkligen skriva av mig ibland